Det är så himla skönt att få vara hemma och inte göra ett skit. Ännu skönare är det att kunna vara i stallet precis hur mycket jag vill. Och nu när jag är i stallet känns det helt ofattbart hur jag klarar mig utan det i vardagen i Jönköping. Lite kluven blir jag, för jag vill mer än allt annat få träffa min fantastiska lilla häst varenda minut av varje dag. Men jag vill verkligen inte flytta henne till Jönköping. Hon trivs jättebra ihop med mamma och hon trivs bra i stallet, trots all skit som inte är som den ska.

Men jag vet inte om det skulle vara samma sak att rida någon annan häst i Jönköping...

Jag har i alla fall sedan jag kom hem den 22:e december ridit tre pass på Lotta, och hon har varit helt fantastisk, min lilla pärla! Hon lever verkligen ut sina drömmar. Den 23:e var hon rodeohäst, jag hann inte rida mer än fem minuter innan hon började bocka och skutta som en tok, detta fortsatte hela ridpasset. Den 24:e var hon gallopör, direkt från någon käck galoppbana, typ Täby. Det gick undan i ridhuset kan jag lova, och allt Lotta tänkte på var att springa.

Den 25:e fick hon vila, men hon levde ändå ut en dröm om att vara rymningskung... Och godismonster...

Igår var hon hopphäst! Vi slog höjdrekord för 2012 med att kravla oss över bergis 30 cm *HOSTHOST* Så snart är vi uppe och leker bland de stora grabbarna ;) Sen var hon lite uppblåst efter dagen som godismonster...

Idag vet jag inte vilken dröm fröken ska leva ut, förhoppningsvis den om att vara en skötsam dressyrhäst.

 

Alla passen har varit helt fantastiska! Hon har varit mjuk och pigg redan från start och jag har kunnat sitta upp och bara rida, inte behöva jobba med lösgjordhet eller bjudning. Och bytena! den 23:e gjorde vi säkert 30 byten! Nu blir inte alla rena, men hon är lugn, tar hjälpen, och om det inte funkar så kan jag bara korta upp henne och ge en ny byteshjälp. Galoppombyte på volt funkar nästan alltid, där kan jag ju lättare förbereda henne för bytet, men på diagonalen blir hon lite stark, slår sig fri och "kan själv", men hon är så gullig som verkligen försöker:)

 

Efter mitt inlägg om mina fantastiskt dåliga skänkelvikningar gav jag mig fan på att jag skulle lyckaas med dem, och det gjorde jag! Jag insåg nog att det tar ett par vändor innan Lotta och jag hittat rätt på alla ben och knappar och kommit in i rytmen, men sedan flöt det bara på. Så det är kanske inte så att jag inte kan, jag har nog bara gett upp för lätt och inte trott tillräckligt på mig själv.

 

Igår lyckades jag även med att verkligen få upp henne och runda sig över ryggen, det är något son INTE händer ofta. Dels är hon duktig på att smita undan, och hon går bra, även om ryggen inte alltid är jätterund. Men rätt som det var igår så bara ploppade den upp! Och då blir det skitjobbigt att rida henne, hon har ju tämligen stor gång för sin lilla kropp, så det blir mycket häst att sitta på redan innan ryggen kommer upp. När ryggen sedan kommer upp så blir det plötsligt dubbelt så mycket häst att sitta på. När jag väl får upp ryggen blir hon gärna lite låg i nacken för hon kryper ihop i halsen. Men det gör mig inte så mycket, för den biten kan jag plocka fram senare, hon (men mest jag) orkar inte hela vägen när bakbenen väl kommer igång.

 

Det bästa av allt med de här passen är att det är tre månader sedan jag red dressyr på Lotta (var hemma för 2 månader sedan och skrittade i skogen bara). Och allt har bara funkat så himla bra! Jag har inte behövt börja mecka runt för att hon varit stel, det har känts som att det var igår jag red. Allt har bara varit som vanligt.

Fantastiska lilla häst <3 

Ibland känner jag mig så fruktansvärt hjälplös och bortkommen här i livet... Jag är kluven, vet liksom inte vad jag vill. Det rör i grund och botten bara en sak: hästar. Det finns så mycket jag skulle vilja skriva om det, men jag vet inte om jag borde. Jag är så kluven i min inställning till ridningen. Jag står någonstans i gråzonen, den som inte finns. I hästvärlden finns det inte något mitt emellan, man är antingen eller. Antingen rider man vanlig klassisk engelsk ridning, eller så går man helhjärtat in för bettlöst, bomlöst, parrelli, join up och det ena med det tredje. Men vart står jag? Jag vet verkligen inte, och det är jävligt jobbigt. Jag saknar ridningen så fruktansvärt mycket, men jag vet inte vart jag ska börja, hur jag ska börja eller om jag ens ska börja. Just nu är det så att jag inte har råd. Sen vet jag inte om jag vill rida på ridskola. Jag vill nog ha en medryttarhäst, men jag vet inte hur jag ska gå till väga. Jag är inte säker på att jag beskriver mig själv och min syn på hästhållning så som andra skulle beskriva den. Jag vet inte vart jag står, men jag vet en sak. Ridning i Jönköping och Hultsfred skiljer sig åt. Så mycket har jag förstått av olika bloggar. I Hultsfred står man bara och stampar på samma ställe, det erbjuds ingen chans till utveckling. Jag kan helt ärligt känna att jag inte kan rida, inte få upp Lotta ordentligt över ryggen, rida igenom en häst, eller ens få igenom en riktig halvhalt (och absolut inte få till en snygg skänkelvikning). Mycket hänger ju på att jag inte rider så ofta som jag skulle vilja, men mycket hänger på att jag inte fått lära mig att göra saker BRA. Jag har fått lära mig att "ta mig igenom saker" att ta mig igenom en skänkelvikning på diagonalen, men inte att göra det snyggt, eller att åtgärda eventuella problem när det uppstår. Och vem fan skulle vilja ha någon sådan ridandes på sin häst? Ingen.
Mina två inre värderingar angående ridningen är verkligen i fullskaligt krig med varandra, och det kanske är så att ridning inte är att tänka på så länge jag inte vet vart jag står?
Nu är det väl egentligen inte så att det ena rent fysiskt utesluter det andra, men så som hästvärlden ser ut idag existerar inte gråzonen där jag typ flyter runt nu...

Bägge sidor har ju fördelar och nackdelar, men det är ju även en fråga om vad man själv värdesätter, och i dagsläget vet jag inte vad jag värdesätter. I den engelskas ridningen finns en snabbare utveckling (kan jag känna) medan det i den andra ridningen finns en annan typ av samhörighet, men en långsammare utveckling kan jag känna. Det blir på något sätt mer "mesridning" (i alla fall på Lotta). Jag kan inte ta i och sätta lite tryck i henne som jag kan i den klassiska ridningen... Men jag får en lugnare häst, men å andra sidan en häst som jag inte kan få att släppa igenom ordentligt.

Nu svamlar jag bara. Vad jag vill komma till är att jag är kluven, så jävla kluven att jag snart inte vet vart jag ska ta vägen. Jag vet inte heller vart jag ska vända mig för att få ett bra bollplank för att få ordning på mina tankar, få ner fötterna på jorden angående ridningen.

Att det ska vara så jävla svårt att veta vad man vill och att våga ta steget in i något nytt...

Första tentan gick helt okej. Av 21 frågor så svarade jag på 21 st, med ett fullständigt svar på 20 av dem. Det var bara 2-3 frågor där jag kände att jag inte hade jättemycket koll på, men jag törs nog säga att jag klarat den eftersom inte några frågor kändes jättedjupgående. Får jag in den kursen på Ladok (alltså tenta + rapport) så är jag klar för ex-jobbet i vår.

Nästa tenta är på måndag, 5 timmar geokonstruktion. Vet inte om jag ska skratta eller gråta över den... Jag har på ett ungefär ett hum om vad som ska räknas ut, men jag har inte någon jättekoll på hur alla uträkningar görs. Jag glömmer avvikelser från formelsamlingen, blandar ihop enheter och glömmer att räkna om karakteristiska värden till dimensionerande värden (och det ena med det trejde typ)... Jag har nog inte några jätteförhoppningar över den tentan, jag hoppas verkligen att jag klarar den. Jag vet att jag kan klara den, men jag vet också att jag kan missa den helt. Men jag ska försöka att inte hänga upp mig allt för mycket på hur det går, hur det kan gå.

 

Dagens höjdpunkt var i alla fall att vi (med vi menar jag givetvis Tobbe) har skruvat ihop vår nya, stooora TV-möbel! Visserligen så har vi inte satt in några hyllplan ännu, men man ser ändå på ett ungefär hur det kommer att bli när det är helt färdigt, och nästa vecka kommer även vår nya soffa, ska bli så himla spännande och roligt!

Om tre timmar börjar den här tentaperioden med tentamen i Förorenad mark & avfallshantering (lika ointressant som det låter). Jag vet faktiskt inte hur det känns. Jag vet inte varför jag inte vet hur det känns, men jag har tre teorier: 1. Jag är så väl förberedd att jag inte behöver oroa mig. 2. Jag är så trött på det att jag inte orkar bry mig om hur det går (igår somnade jag sittandes på toaletten). 3. Jag har äntligen insett att det inte tjänar något till att gå och vara orolig, det går som det går, och hur det går, det beror bara på min inställning och mitt engagemang.
Det återstår att se vilken teori som är den sanna...
När dagens tentamen är gjord så är det bara att börja plugga inför nästa tenta, som är på måndag i geokonstruktion. Det är nog den jag känner mig mest oviss om då jag lätt glömmer småsaker i beräkningarna. Måndag klockan 19 är det sedan dags att börja råplugga till den sista tentan i Byggprocessen 2, en 3,75 hp kurs, med en bra bit över 700 sidor i kurslitteratur. Helt orimligt, och hälften av litteraturen är fruktansvärt orelevant. Heja JTH. Tack och lov så har jag i alla fall med mig 2 bonuspoäng till tentan, så det är bara att göra sitt bästa och sedan be till någon form av högre makter att det går vägen....

Min absolut högsta önskan är att lära mig spela piano. Jag kan med nöd och näppe klinka mig igenom en låt med enbart lättare ackord i dagsläget. Jag älskar verkligen musik och har gjort det sedan jag var liten. När jag var 10 började jag spela tvärflöjt och spelade regelbundet fram till dess att jag tog studenten och flyttade hemifrån. Jag har sedan det att jag började spela, spelat närmare 400 konserter, varav jag på två stycken spelat solo. Men tvärflöjt är inte det enda jag kan spela. Jag har kunnat spela blockflöjt, tenorsaxofon, gitarr, piccoloflöjt och trummor. Inget av det här är jag egentligen speciellt duktig på, bortsett från min tvärflöjt. Jag tycker faktiskt att jag är duktig på den tekniska biten, jag älskar att få ett nytt svårt stycke att spela, och verklligen sätta mig ner och bara nöta, nöta, nöta, tills jag kan det. Men piano är jag verkligen inte bra på. Jag önskar att jag kunde spela en del av de kända klassiska styckena, spela populärmusik.... Men det stycke som utan tvekan står högst upp på min önskelista är Claire de Lune, av Claude Debussy. Jag har ingen aning om hur min dröm skulle kunna gå i uppfyllelse. Jag vet att jag antagligen måste bita i det sura äpplet och ta allt helt från början, lära mig hur jag ska hålla fingrarna, använda pedalerna... Men allt det där känns så himla tråkigt! Jag vill få sätta mig och bara börja spela! Jag hoppas att jag någon gång kommer att ha ett piano hemma där jag kan sitta och spela, men just nu känns det väldigt långt borta...

 

Kanske är jävligt dumt att önska sig något sånthär istället för lycka, långt liv, framgång och pengar. Men det är grejer som jag tycker att man inte bara kan få. Man måste jobba sig till dem (det måste man visserligen med pianot också). För det är ju inte direkt så att det bara kommer att knacka på dörren och jag blir erbjuden jobbet som VD och kommer leva i 100 år. Om man tar hand om sig själv, både fysiskt och psykiskt har man goda förutsättningar att leva både länge och lyckligt. Om man jobbar på ordentligt och är ambitiös, så har man chansen att bli framgångsrik, få ett jobb man trivs med och tjäna mycket pengar. Visst skulle man kunna vinna ett par miljoner på lotto, men den chansen är ju trots allt väldigt liten (än mindre om man lider av otur i spel). Jag kan ibland känna att man av lathet "önskar" sig sådana saker. Många verkar tyvärr gå i tron om att sånna här saker bara kommer dimpa rakt ner i knät på dem, utan att de ska behöva lyfta ett finger. Jag trodde det innan. Men sedan så kom jag på mig själv med hur dumma sånna önskningar kan vara. För det hänger inte enbart på mig själv när det gäller önskningar av den här typen. Tänk om någon kör på mig? Då kanske jag inte får ett långt liv. Tänk om någon i min närhet skulle gå bort? då är jag inte lika lycklig längre. Tänk om någon har samma lottorad som jag, eller kanske en ännu bättre rad? Då vinner jag inte några miljoner. Tänk om någon på jobbet kämpar hårdare än mig, eller kanske rent av trycker ner mig? Då blir jag inte framgångsrik.

Men om jag vill lära mig att spela piano. Då hänger det bara på mig själv :)

Ibland blir det bara lite för mycket i huvudet. Jag kan liksom inte få ner fötterna på jorden och bestämma mig för vad jag faktiskt tycker, tänker och känner.

Jag vet i alla fall en sak. Jag har noll, intet, ingen tentaångest alls. Det känns faktiskt jävligt skönt. Vad jag däremot har "ångest" (inte riktig ångest, det är mest bara lite jobbigt) över är min dygnsrytm. Idag har jag visserligen klarat mig utan min kvällslur, istället sov jag från 08.00 till 11.30. Tvivlar på att det är bättre. Undrar hur fan det ska gå imorgon, när jag avtalat ett möte klockan 11... Eller så kanske det är så att jag egentligen projicerar min tentaångest (som jag inte tror att jag har) på min fuckade dygnsrytm? Äsch, jag vet inte. Blir mest bara sur av att tänka på det. Inte för att det inte kommer att lösa sig eller så. (gör mig ännu mera sur över att fundera på hur det kommer lösa sig, när jag faktiskt vet att det kommer lösa sig. Åh, vad jag blir trött på mig själv ibland.)