Inte blir det något bloggande för min del inte, jag som trodde att jag skulle ha massor med tid förra veckan när Lotta var uthyrd.
Har egentligen massor som jag känner att jag vill skriva om, behöver verkligen skriva av mig, men jag bara kan inte få ner det på papper. På ett sätt är det kanske bra, för en del av mina tankar ska jag kanske inte dela med mig av.
Jag tycker det mesta är jobbigt just nu. Jag har mycket ångest, och jag får ångest över småsaker. Allt som rör framtiden (vilket det absolut flesta sakerna gör) får mig att må dåligt. Väldigt dåligt. Jag vet liksom inte vart jag ska ta vägen. Jag önskar att jag bara orkade bita ihop och kämpa på, så som alla andra gör, men det är väl något fel på mig, för så fort något blir jobbigt vill jag bara springa och gömma mig.
Jag önskar att jag kunde få pausa tiden och leva ett annat liv ett tag. Testa på någon annans liv och se om det är så som jag tror, jag vill få testa på mitt drömliv och se om det är så fantastiskt som jag tror, för att sedan komma tillbaka till "det riktiga livet" för att ha lite mer kött på benen innan det är dags att fortsätta. Kan inte förklara det på något bättre sätt, mer än att jag just nu känner mig väldigt vilsen. Det är nu det är dags att växa upp och bli vuxen på riktigt, ta det stora steget och ta allt ansvar själv, utan att behöva känna att jag måste fråga alla andra om hjälp eller råd. Men jag känner mig inte redo för det ännu, jag önskar jag kunde få vara 20 år fem år till, innan tiden börjar att ticka igen.
Om ett år är det meningen att jag ska ge mig ut på arbetsmarknaden, få ett jobb där jag har ansvar - fastän att jag inte vet om det verkligen är det här jag vill göra. Det är nog det som skrämmer mig allra mest, att det verkligen är dags att börja ta ansvar. Jag känner mig verkligen inte redo för att om ett år böja jobba heltid. Samtidigt så vill jag inte plugga mer på JTH och jag vill verkligen inte jobba. Men något av det måste jag ju göra, för jag kan ju inte bara gå hemma i min lilla drömvärld för att jag inte känner mig redo för att jobba?
Fy fan, jag önskar att jag inte var en sån fegis, och jag önskar att jag ska våga ta för mig mer, att jag ska våga tro på mig själv... Men det kanske kommer med tiden trots allt, även om det känns väldigt långt borta just nu. Med lite tur och en jäkla målmedvetenhet så kanske allt kan lösa sig på ett år. Inte för att jag tror att det kommer göra det för mig med jobb och skola, men man kan ju alltid hoppas. Hoppet ska ju vara det sista som överger en trots allt :)
PERMALINK |
|
2012-06-24 @ 18:33:38
POSTAD AV: Henny :)
Jag stöttar dig i allt du gör!!! =) Heja Sofie, du är bäst och klarar faktiskt mera än vad du tror!! <3
Angående min midsommar kan vi ta det någon annanstans, vill inte skriva det officiellt...
POSTAD AV: Henny :)
Jag stöttar dig i allt du gör!!! =) Heja Sofie, du är bäst och klarar faktiskt mera än vad du tror!! <3
Angående min midsommar kan vi ta det någon annanstans, vill inte skriva det officiellt...
POSTAD AV: Lina K
Läser ditt inlägg och vet precis hur du känner dig. Jag är i det läget som du kommer vara om ett år, färdigpluggad och "arbetssökande", redo att ta klivet till det riktiga livet. Många funderingar om hur allt kommer bli, men jag försöker intala mig själv att "det löser sig" o det gör det säkert också :) Men om det inte känns helt hundra med utbildningen, ta ett sabbatsår och gör något helt annat, utvärdera det och ta sen ställning till hur du vill göra? En liten tanke bara. Lycka till med allt tjejen!
