Jobbig vecka, älskade mormor...

Den här veckan (som visserligen inte är slut än) har varit jävligt jobbig rent ut sagt. Både för mig och Tobbe. Imorgon ska vi gå på begravning för Tobbes mormor som gick bort i februari... Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om det... Jag kan inte göra annat än att tänka tillbaka på hur det var när min mormor, min idol gick bort...

Den 11 december 2009 hade jag en sjukhustid i Västervik. Jag hade i över 1 år väntat på att någon läkare skulle tro mig och att jag skulle få hjälp med min axel, och nu var det äntligen dags! Jag minns precis vart vi var när samtalet kom. Mamma följde med mig till Västervik, och halvvägs dit så ringde hennes telefon. Det var min morbror som hade blivit uppringd av att något hade hänt med min mormor.
Min mormor hade beställt färdtjänst på morgonen för att åka in till Hultsfred för att hämta ut sin medicin. Färdtjänsten hade redan hämtat upp en annan dam och var lite tidiga till mormor. När de kom dit så såg de att det var släckt inne, men de väntade ett litet tag, men mormor kom inte ut. Så den andra damen gick för att knacka på, men dörren var inte låst, så hon gick in i huset och hittade min mormor liggandes, medvetslös på golvet i sitt finrum. Runt halsen hade hon sitt larm som man egentligen ska trycka på om man hittar någon. Men det tryckte de inte på. Den här damen visste i alla fall att hennes son jobbade på Ragges som kranförare, precis som min morbror. (trycker man på larmet så blir man uppringd av hemtjänsten eller vad det nu är och de ringer i sin tur upp de anhöriga).
Hur som helst fick vi veta att hon var på väg med ambulans till Västervik och att de var några mil bakom oss.
Vi kom till sjukhuset och jag hade mitt möte med ortopeden, sedan skyndade vi oss till akuten...
Där i ett rum låg mormor med en massa sladdar kopplade till sig, allt var som i en dröm. Herregud, min mormor hade varit frisk som en nötkärna i 89 år! Det kunde inte hända henne! Det bara fick inte. Men det gjorde det...
En läkare kom in, presenterade sig och berättade vad de skulle göra med henne under undersökningen. Man försöker se vilka delar som funkar av kroppen, reflexer, pupiller, om hon reagerar på ljud och smärta. Min mormor reagerade bara på en sak. Smärta. Kan ni föreställa er känslan som uppstår när man ser någon man älskar ligga okontaktbar, enda saken hon reagerar på är smärta. Att höra personen gny som ett barn men inte kunan reagera. Det var det värsta jag varit med om.
Fast för ett kort, kort ögonblick, bara några sekunder så trodde jag att allt skulle bli bra. Mamma försökte prata med mormor, förklara vart hon var och fråga om hon hörde henne. För en sekund öppnade hon ögonen, men det var allt.
Läkaren sade att mormor skulle skickas på CT (ellernågon form av hjärnröntgen) och därefter skulle de ringa oss.
Läkaren ringde och berättade vart vi skulle möta honom, och när han bad oss att komma och sätta oss i ett rum lite avsides så fattade vi direkt. Det var kört. Min mormor hade 89 år gammal fått en hjärninfarkt, i ett av hjärnans största kärl på vänster sida. Ena halvan var helt utslagen. Om hon vaknade, vilket inte var troligt så skulle hon med största trolighet inte kunna kommunicera. Hon skulle bli en grönsak. Min mormor, en grönsak. Det kunde inte vara sant, hon var odödlig för mig, sådant händer på tv, film och andra, men inte vår familj.
De bad oss att överväga att stanna på sjukhuset över helgen, för den skulle hon inte överleva (detta var en fredag). Så min moster och mamma stannade. Men mormor klarade helgen. Efter ett tag så bestämde vi att vi inte skulle ha några livsuppehållande åtgärder (eller vad det nu heter). Så näringsdroppet kopplades bort. Ändå klarade hon sig länge. Julaftonsmorgon 2009 somnade hon in för alltid.
Min mormor var en stark kvinna, den starkaste jag någonsin träffat och troligtvis kommer att träffas, hon var den fräckaste tanten av dem alla, och jag hoppas att jag kommer att bli som henne.
Hon bakade världens godaste kakor, lagade världens godaste mat (hon gjorde till och med biffar som jag gillade och jag HATAR verkligen biffar ). Traditionell husmanskost, stekar, kroppkakor, raggmunkar, allt...
Hon var 89 år, och bodde själv på sin gård. Vi hjälpte henne att klippa gräset på sommaren och skotta snö och bära in ved på vintern. Resten skötte hon själv. Sådan vill jag också bli, jag vill orka mycket och vara frisk. Hon var klar i huvudet, en jävel på korsord och hon kunde slå en på fingrarna i nästan allt. dessutom var hon vigare än både mig och mamma. Hade hon tappat något på golvet så plockade hon upp det, med RAKA BEN. Hon var fantastisk, kommer alltid vara fantastisk. Det var hon som lärde mig att virka, och det är jag så himla glad över.
Hon var den typen som inte ville ha någon hjälp, en gång sa mamma att det var dags att tvätta taket i köket för det var så smutsigt och att hon skulle komma tillbka och hjälpa mormor med det. När mamma kom tillbaka för att hjälpa mormor så hade mormor tvättat taket. Hon hade släpat runt på kökssoffan (ni vet en sån där tung trä-bäddsoffa) och balanserat runt på ryggstödet. Då var hon 80+. Hon var fräck.
Jag kan fortfarande inte fatta att det har hänt, att hon är borta. Jag kan komma på mig själv med att täkna saker som att jag ska ringa henne, hälsa på henne. För att sedan slås till golvet av tanken av att hon inte längre finns.
Jag önskar att jag en dag kommer att kunna minnas henne på ett bra sätt., Det enda minnet jag kan åstadkomma av henne nu, är hur hon såg ut när hon låg där i en sjukhussäng på akuten. Ingen ska behöva minnas sina nära och kära på det sättet.
Det här hände när jag gick sista året på gymnasiet. Jag hade äntligen ett mål i sikte, och den person jag mest av allt ville skulle få semig nå mina mål var min mormor. Jag ville att hon skulle få se mig ta studenten, se mig gå på balen, se reslutatet av mitt projektarbete, gå på min stipendiekonsert och examenskonsert, där jag skulle spela mitt allra första solo, efter närmare 400 konserter. Istället spelade jag mitt första solo på hennes begravning. Hon fick aldrig höra hur bra jag var, för jag VAR bra. Och det är nog det jag ångrar allra mest, att jag inte delade mer av mitt liv med henne.
Missförstå mig rätt, men på ett sätt var det kanske bra att det hände som det hände, hur gärna jag än hade velat att hon skulle leva för evigt. Men inget är för evigt. Sedan morfar dog har hon flera gånger sagt att hon hade levt färdigt, och på slutet kändes det lite som om hon hade gett upp. Hon behövde aldrig bli dålig innan hon gick bort. För henne blev döden plötsig - hon höll på att hänga upp julgardiner när det hände. Därefter ska hon inte ha varit mer vid medvetande. Det var bara för oss runt omkring som det blev långdraget. Hon låg i närmare 20 timmar innan någon hittade henne, 20 timmar i under + 10 grader. För hennes del blev det inget lidande, hon föll bara ihop.
Jag tänker på henne varje dag, varje timme och jag kan inte säga att det blivit lättare, trots att det gått över två år sedan det hände, men jag har lärt mig att hantera det bättre.
Det har blivit jobbigare igen nu sedan Tobbes mormor gick bort , jag tänker på mormor så mycket mer nu, jag vet på något sätt vad det är han genomlever, trots att de dog av olika orsaker och vid olika åldrar.
Jag är rädd för att gå på begravningen imorgon. Jag är rädd att jag inte ska gråta. Det är inte min mormors begravning, jag kände henne inte väl, jag träffade henne bara tre gånger. Men jag vill ändå vara där, jag vill vara där för Tobbe. För jag minns hur mycket jag önskade att jag hade haft någon där på begravningen som tröstade mig, trots att jag hade min mamma där. Jag klarar inte av att se honom ledsen.
Man är så handlingsförlamad när sådant händer. Vet inte vad man ska säga eller vad man kan göra. Allt känns bara hopplöst.
Som ni förstår så har mitt tentaplugg inte gått sådär jättebra med tanke på allt detta. Men jag skiter i det. Jag vill vara med, jag vill stötta Tobbe så mycket jag bara kan. och om det innebär att jag kuggar min tenta och inte kan följa med till turkiet i sommar - fine, may so be it. Men jag tror att han behöver mig mer nu än i turkiet.
Vad jag egentligen vill säga är att jag saknar min mormor, att man lär sig hantera det, att jag vill finnas där för Tobbe, så som ingen fanns där för mig. Det är jobbigt att återuppleva förlusten av någon man älskar genom någon annan, men samtidigt är det nog någonstans i allt det jobbiga nyttigt för att bearbeta det.
Aldrig förr har jag saknat min underbara mormor så mycket som jag gör nu, aldrig har jag varit så rädd för att förlora de jag älskar som jag är nu. Ska jag vara helt ärlig så har jag nog inte riktigt insett att hon är borta för ens nu...
Och jag hoppas att jag kommer kunna minnas henne så som hon var, hemma på sin gård, istället för hur hon låg där i sjukhussängen för att aldrig mer vakna...


POSTAD AV: Lina - Vinn röda Catagoridbyxor från Emmishopen!

2012-03-15 @ 16:26:40 | http://sallberglina.blogg.se/

Beklagar sorgen! :(



SV: De är betydligt mjukare och skönare än vanliga piggborstar och säkert också än många rotborstar. :) Bell funkar den bra på, och hon brukar vara kittlig

POSTAD AV: Henny :)

2012-03-15 @ 22:50:38 | http://hennyvinlof.blogg.se/

Usch, nu fick jag tårar i ögonen!

Sofie, du är en riktig kämpe i mina ögon! Jag tror du kommer vara precis som din mormor när du blir äldre, det är jag säker på! <3

KOMMENTERA INLÄGGET

Namn

E-postadress (publiceras ej)

URL/Bloggadress

Kommentar