transportsträckor
Just nu känns livet bara som en transportsträcka. Jag åker liv snarare än lever livet. Det är jobbigt, jättejobbigt. Och det är ovisst, jätteovisst. På tisdag är det tenta och tisdagen veckan efter så är min anställning slut. Det är jobbigt, men det är just den där sista tisdagen jag åker mot. Jag är på väg att för första gången i mitt liv bli arbteslös. Tentor har jag ju haft innan, så det blir inte speciellt (men det är ångestfyllt ändå). Jag har tusen saker jag vill göra, som jag borde göra eller borde ha gjort. Men saker som jag VERKLIGEN borde göra - plugga, är jättesvårt. Jag vill bara strukturera upp livet efter det att jag inträder i arbetslöshetens intighet utan någon plan. Det finns ju visserligen massor med saker jag vill göra, som jag kanske kan komma att ha nytta av... Haken är bara att det kostar pengar. Har hittat diverse seminarium och kurser som jag vill gå på, men utan pengar kommer man inte långt.
Ja... efter allt mitt dravel här förstår ni kanske att det är kaos i hjärnan. Jättemycket kaos, jag orkar inte ens bry mig. Huvudet protesterar, kroppen protesterar. Det går trögt. Jag sover dåligt. I natt var jag uppe fyra gånger. Jag har fått tillbaka min hjärtarytmi, ett par slag varje timme - jobbigt. Det blir ju ännu jobbigare för jag vet att det är kroppen som säger till mig att sakta ner, slappna av, ta det lugnt. Men jag känner inte själv att det är jobbigt, det gör bara situationen jobbigare. Att man kan vara så stressad utan att egentligen märka av det själv...
