I fredags, mitt på dagen red jag lektion för Agneta på Lotta, och det var så nyttigt! Jag har verkligen jättesvårt med att verkligen få igång bakbenen och ryggverksamheten. Den kommer oftast igång lite när jag nästan ska avsluta passet, och inte orkar mer. Men Agneta får igång den redan under uppvärmningen, och det är ju det som är målet. För den verksamheten måste ju liksom igång innan man verkligen kan börja rida. Så det tränade vi på.

Efter att ha skrittat fram Lotta fick jag trava i ett ganska friskt tempo rakt fram och på stora volter. Jag fick tänka på att ha ganska korta tyglar (kortare än vad jag vanlitgvis har) för att kunna ge ett bra stöd och för att hon inte ska tappa bakbenen. Jag skulle hela tiden tänka på att skapa ett sug till betten och när jag lättade skulle hon bli längre och lägre, utan att bli framtung. I vänster varv fick jag rida henne mycket rakare i halsen än vad jag brukar göra för att hon inte skulle tappa ut sin högerbog och i höger varv fick jag tänka extra mycket på att hon skulle böja sig i bålen, och inte bara böja allt i halsen och skjuta ut vänsterbogen.

Efter ett tag när detta funkade så fick jag övergå till galopparbetet. I fattningarna så gjorde det inget om hon klev iväg innan fattningen. Så länge hon tog i på rätt sätt och "klev in i" galoppen istället för att slängtrava in i galoppen så var det bra. Här fick jag göra samma jobb, rakt fram och på volten och verkligen få igång galoppen.

Jag är precis som många andra ryttare lite bekväm av mig, jag vågar (och orkar) inte riktigt rida på ordentligt framåt eftersom Lotta gärna slår upp lite när man tar tillbaka henne. Det måste jag bli bättre på! Hon behöver  det för att komma igång med ryggen och bakbenen. Men när man rider framåt så blir hon till en början väldigt stötig och kantig i galoppen (och jävligt jobbig att rida), och det spärren har jag väldigt svårt att komma över när jag rider själv. Men med Agnetas hjälp så lyckades jag.

När framridningen var klar så fick vi en liten skrittpaus med några bakdelsvändningar, som jag skulel tänka lite "öppna" i innan jag påbörjade vändningen för att hon inte skulle sätta in inner bak först, innan hon började vända.

Därefter återgick vi till galopparbetet. Jag red på stora volter och rakt fram och växlade rättvänd galopp - trav - förvänd galopp hela tiden för att få ett bra flyt i övergångar (som är min svagare sida inom ridningen).

Avslutningsvis så red vi skänkelvikning & sluta på diagonalen, med öppnatänk innan ajg vände upp. Här märks mitt sneda bäcken av tydligt eftersom att jag har svårt att få min tyngdpunkt rätt och därmed även ställning och hela hästen.

Sista övningen vi red var en väldigt nyttig övning för att få upp energisiteten i bakbenek i ökningar, denna övning kan jag verkligen rekommendera! Jag började med att rida in på en KORT diagonal (kortare än diagonalen på en 20x40 bana) och red på framåt i en fräck trav. Lite innan väggen kortar jag upp traven, bryter av till skritt. Engagerar bakbenen genom att dutta med spöet på länden så att hästen tramar energiskt och vänder med huvudet ut mot väggen. Därefter kommer jag fram i en ökad trav på den korta diagonalen igen. Vid väggen upprepas proceduren. Man hade verkligen nytta av att vända hästen mot väggen, eftersom att i alla fall Lotta protesterar lite när man kräver mer angagemang från bakbenen. Detta angagemang tar dessutom ett halvt varv att få till utan protester, men med väggen som hjälpmedel så protesterade hon inte alls lika mycket, utan det blev en bra förstärkning av den uppfångande yttertygeln.

Men det märks att jag inte har ridit på länge. Och det var jävligt naivt att tro att jag ska kunna sitat upp i en ny sadel och bara rida på som vanligt när jag inte ridit ett ordentligt pass på över en månad... Så då konstaterade jag ett samband mellan bålstabilitet och att knipa med knäna. Ju mindre bålstabilitet - desto mer kniper man med knäna. Och eftersom jag avslutade passet med ena knäet fullt med blåmärken och det andra med svullna, blodiga skavsår konstaterade jag att det nog är dags att träna upp de där ynkliga små magmusklerna som bullat in sig i allt fett... Snacka om wake up call...

På kvällen fick jag rida fina Ellington åt Hanna. Har inte ridit honom på säkert tre månader, så det var jätteroligt att få sitta upp och känna hur mycket han hade utvecklats!

Han är en jättehärlig häst, helt olik Lotta att rida på. Han har lite mer go och spänst än vad min sportgiraff har. Men han har ungefär lika mycket humör som en del fuxdamer. Till en början var han jättefin och självbärig. Men allt eftersom passet gick så mattades han av och blev tyngre i handen och att han kröp in lite med näsan. Han kunde liksom inte riktigt hushålla med sin energi så att den räckte till ett helt pass, men han försökte ändå göra sitt bästa hela tiden. :)