Allra först provade vi en KenTaur Electra, 17,5" och bomvidd 2 i både enkel- och dubbelläder. Sadeln var fruktansvärt bekväm att provsitta på Charlies, men när vi väl kom hem och satt upp så var den vedervärdig. Innan vi provred så kollade vi givetvis så att den låg bra på Lotta, och det gjorde den. Men när man red i den så var den så äcklig! Den var liksom inte "flat" i sitsen någonstans om ni förstår hur jag menar? Man placerades i sadeln genom att midjan var så smal, inte för att det fanns någon yta för rumpan att sitta i. Så först trodde jag att Lotta älskade sadeln, för det kändes som om hon rörde sig sä jäkla stort. Men till min stora förtvivlan upptäckte jag med lite hjälp från marken att så inte var fallet... Det var ju jag som fick kämpa som en jävla gris för att kunna hålla mig kvar i sadeln, inte min lilla pärla som gick större. Efter 30 min ridning hade sadeln glidit fram ca 2 cm.

Sadel nr 3 var en begagnad Farmland som var som en dröm att rida i och låg bra på Lotta. Men när Lotta började få igång ryggverksamheten så märkte jag hur sadeln glappade i bakvalvet och efter ridning hade den kasat fram ett par centimeter. Efter att ha pratat med Charlies så fick jag veta att bommen varit för svängd för Lottas rygg, och därför hade den glappat. Väldigt synd, för både mamma och jag älskade sadeln.

Jag åkte därefter tillbaka till Jönköping för att fira nyår (detta var alltså i mellandagarna) och för att hämta hem ett gäng med nya sadlar. 4 sadlar fick jag med mig hem från 3000 kr upp till 7500 kr.

Sadel nr 1 var en lite äldre dressyrsadel av märket Lemmetex. Tysk sadel som görs i samma distrikt som Stübben. Det var 17"och bommen var M-MW.

Det jag kollar på när jag provar en sadel är:

1. När jag lägger på saden på halsen och drar den bakåt så skall sadeln av sig själv stanna i rätt position. Den ska alltså inte fastna på manken eller på hästens rumpa.

2. När sadeln väl ligger i vettig position så ställer jag mig framför sadel och kollar genom kanalen för att se att sadeln inte är för låg. Gör även detta bakifrån, alltså från bakvalvet. Jag ska klart kunna se "ljuset i tunneln."

3. Nästa sak är att kolla av hur trycket ser ut längs med sidan på hästen. Jag för handen från strax under manken, neråt, förbi knäklossarna och ända ner till där sadeln slutar. Detta känner jag genom att sticka in handen flat, mellan hästen och sadeln. Trycket ska var JÄMNT längs med hela sidan. Alltså INTE trycka mer vid manken, eller inte ligga an alls längst ner på kåpan.

4. Nu gör jag samma sak, men längs med bossorna under sadeln. Trycket ska vara jämnt längs med hela bossan.

5. Nästa grej är att jag tar tag i sadeln. En hand i framvalvet och en i bakvalvet och "vickar/gungar" på sadeln. Man ska då se att hela hästens rygg liksom följer med i rörelsen, så att det inte enbart är sadeln som swischar runt på ryggen. Kort och gott om sadelns passform passar hästen.

6. Hur många fingrar får man in mellan manken på hästen och framvalvet?

7. Vart i sadeln (som ligger på hästen) finns den djupaste punkten? Den djupaste punkten ska ligga mitt i sadeln. Men enligt sadelutprovarna på Chralies, så är det sällan djupaste punkten verkligen blir MITT i sadeln, så en enstaka cm åt något håll är ingen fara.

8. Sista punkten jag kollar innan jag sitter upp (förutsatt att sadeln lever upp till de 7 föregående punkterna) är hur kanalen ser ut. Vid bakvalvet bör man få in 2-3 fingrar (på de moderna sadlarna får man ofta in MYCKET mer, vilket jag personligen enbart har bäldigt fåliga erfarenheter av). Om man då från bakvalvet följer kanalen mot framvalvet så ska kanalen hela tiden bli succesivt bredare. Den får INTE bli bredare för att sedan smalna av. Och tänk på att ju bredare kanalen är fram, desto större differensen är i kanalens storlek mellan fram- och bakvalv, desto mer kommer sadeln att sjunka mot manken när man rider. Detta bidrar till ett större tryck på ortspetsarna och kan ge hästen ont. Jag fick rådet att välja en sadel som låg lite thigtare intill sidan på hästen, eftersom sadeln då istället inte sjönk lika mycket vid manken, och trycket som skulle fördelats på en väldigt liten yta vid ortspetsarna, fördelas istället på en mycket större yta längs med hästens sidor.

Lemmetexen låg bra positionsmässigt, men trycket längs med sidorna och längs ryggen var mkt ojämnt. Längs med ryggen fanns bara tryck vid fram- och bakvalv, inget alls under sitsen. Denna sadel provred jag inte.

Sadel nr 2 var en  Tekna dressyr 17,5" bomvidd 31. Låg som en smäck på Lotta, men var vedervärdig att rida i. Lotta bjöd inte för fem öre. Det var som att rida en trähäst.

Sadel nr 3. (nu börjar vi komma någonstans!) var en Kieffer Lech DL II, 17", bomvidd 31. Den låg som en smäck och var jävligt go att rida i. Man placerades bra och fick långa skänklar. Vilket var på både gott och ont. Det var lätt att komma ner med hälen och de små knästöden var inte ivägen. Men innan man vant sig vid sadeln så flaxade benen runt en hel del.

Sadel nr 4. var en Passier & Sohn, Grand Gilbert 17", smal bom. Sadeln låg bra, men den har ett högt framvalv med stor mankfrihet och ell bakvalv som är lite lägre. Därför luras man lätt att tro att den ligger i bakvikt. Men det gjorde den faktiskt inte. Den var gudomlig att rida i, allt liksom bara funkade och man var ett med hästen. Skänklarna placerades nära hästen och det kändes naturligt eller hur man ska förklara.  Det var även den sadel som Lotta trivdes allra bäst med. Så fort jag kom upp i sadeln och skrittade iväg på lång tygel så kände jag hur hon verkligen sträckte ut ryggen och hon var grymt sammarbetsvillig.

Efter att jag provat ut två riktigt bra sadlar (sadel nr 3 & 4) så var det upp till mamma att bestämma vilken sadel vi skulle ha. Hon har svårt att hålla balansen själv och sjunker gärna ihop, lite framåtlutad och drar bak skänkeln när hon ska använda den. Men Passieren var kanon för henne. Så den tillhör nu mera lilla Lotta, och hon är väldigt nöjd! Passieren var den syraste av sadlarna, 7500 kr, begagnad med många skönhetsfel. Men vi lyckades pruta ner den till 5000, så vi är mer än nöjda.

Anledningen till att vi inte valde att ta hem en sadelprovare är att jag har hört mycket negativt om många. Och sen så är det faktiskt så att jag känner min häst bäst, jag märker direkt vad som funkar och inte. Jag har ju heller inga tävlingsambitioner för Lotta, så om jag får knipa lite med knäna i ökningarna, so what? Ingen ska ju döma mig ändå, så på det viset tycker jag det är lite meningslöst att lägga någon tusenlapp på att få hjälp med att hitta den perfekta sadeln. Och den sadeln kommr ju dessutom säkerligen att kosta mer än 5000.  Sedan så ska ju sadeln även passa både mamma och mig bra, och vi är rätt olika i kroppen. Jag har långa, smala ben, medan mamma mer besitter prinskorvsmodellen. Och Lotta fyller ju faktiskt 18 i april. Så det känns lite sådär att köpa en snordyr sadel med tanke på att vi kanske inte kommer att rida henne så jättemånga år till.