Idag har jag för första gången på väldigt länge gjort Lottas höpåsar & hinkar, och herregud vad vi stoppar i henne!

 

Morgon:

1 kg hö

1/4 skopa hel havre

drygt 1/3 skopa St Hippolyt Naturmüsli

1 stor näve linfrökaka

1 tsk djävulskol

1 kg hö i hagen

 

Lunch:

3 kg hö+ morot

 

Insläpp:

typ 2 kg hö

 

Kväll:

7-8 kg hö i smhn

1/4 skopa hel havre

drygt 1/3 skopa St Hippolyt Naturmüsli

1 stor näve linfrökaka

1 tsk djävulsklo

1,5 dl betfor

1,5 dl St Hippolyt Irish Mash

1/2 skopa (lite drygt 1/2 dl) Protect foderjäst

1/2 skopa St Hippolyt Gemüse-Kräuter-Mineralien

 

Till alla Lottas måltider serveras en stor morot.

 

Eftersom vårt hö kommer från många olika partier så har vi valt att inte ta någon analys i år, utan hon får i princip fri tillgång. Kanske att hon skulle behöva lite mer protein (har för mig att det var dåligt med det i höet i år?)

I övrigt så ska müslin och mineralerna se till så att hon får i sig ALLT hon behöver + lite smakliga örter.  Havre får hon för att hon inte funkar i ridningen på enbart müslin då energin tryter, så av ekonomiska skäl får hon då havre istället för att givan av müsli ökas. Betfor för att blanda foderjästen i (och för att det är gott) samt Mashen för att hålla igång matsmältningsapparaturen efter hennes kolik i höstas. Djävulsklo verkar antiinflamatoriskt och vi har märkt en lite skillnad sedan vi började ge henne det :) 

 

Egentligen vill jag inte behöva hålla på med massa tillskott och skit, men har man urusla hovar så har man, så det är enda anledningen till hennes mineraler och grejer. Sen är det inte säkert att det hjälper, men får hon mineraler & vitaminer så har vi ju ändå gjort det vi kan för att hjälpa henne med näringsämnen. Förhoppningen var även att det skulle vara 50 cm snö nu från nyår och i tre månader framåt så att Lotta hade fått gå barfota för att få igång stråltillväxten & låta sulan komma i kontakt med marken....

Men istället blev det ringskor med stråltryckare. Billigt och bra (*hosthost*). Så det är inte mycket hov kvar att kratsa längre...

 

Ännu en gång har jag överskattat min egen förmåga i kombination med att underskatta svårighetsgraden i det ämne jag läser.

Idag vaknade jag plötsligt upp och insåg att det alldeles snart är dags för tenta! Redan på fredag. Jag har också insett att det inte finns någon som helst chans att jag skulle klara av tentan. Dels för att jag tycker ämnet är så jävla svårt, det är för mycket för mig att hålla reda på i kombination med mitt fruktansvärda ointresse för ämner (eftersom att jag ändå inte ska bli husbyggare). Dels för att jag intalat mig själv att det är svårt (eftersom att jag verkligen tycker det). Dels för att jag insett att den allra viktigaste förutsättningen är att jag ska må bra, både fysiskt och mentalt. Jag har pluggat som en jävla dåre i höst vilket har bidragit till att jag varit helt slut och i ett ganska risigt skick. Kroppen sa ifrån flera gånger om, men jag valde att inte lyssna och nu straffar det sig. Jag är trots att jag varit ledig i snart tre veckor fortfarande helt jävla utpumpad efter skolan och jag får fortfarande mina "stressutslag" vid minsta lilla tendens till stress. Helt enkelt så har det tagit mycket längre tid för mig att återhämta mig mentalt efter hösten jämfört med vad jag trodde att det skulle göra. Jag räknade med att om jag fick vila fram till julafton så skulle jag vara fit for fight sedan, men det är jag inte, inte förens nu börjar jag kunna sätta mig och faktiskt ta in vad det är jag gör. Och nu är det för sent för att jag ska kunna klara av den här tentan. 

Egentligen tycker jag att det är skittråkigt att det blir såhär, men jag har lärt känna mig själv det senaste året och insett att jag inte kan köra "fullt ös, medvetslös" hela tiden. Antingen så låter jag kroppen återhämta sig nu, och orkar ta mig igenom vårterminen på ett bra sätt. Eller så skulle jag pluggat skiten ur mig under lovet för att klara tentan (som jag kanske ändå itne skulle ha klarat) för att sedan inte orka hela våren.

Jag valde det första alternativet, och jag är stolt över mig själv, över att jag faktiskt insett att det är viktigare att jag mår bra än att jag klarar en tenta nu, för i det långa loppet är jag helt övertygad om att jag valde rätt genom att göra såhär. Jag är alltid mer omotiverad under vintern, så varför ska jag pressa mig till bristningsgränsen med något jag tycker är svårt nu, istället för att vila upp mig och istället vara kapabel att ge mer i vår? Jag behöver ju inte göra det onödigt svårt för mig.

* Jag har aldrig någonsin varit magsjuk (peppar, peppar, ta i trä)
* Jag har ett fruktansvärt kontroll- och planeringsbehov
* Jag har aldrig varit utomlands "på riktigt" (alltså semester utan mina föräldrar)
* Jag är inte helt svensk, min pappa kommer från Chile
* Min absolut bästa vän, alla kategorier är min mamma
* Min största idol är min mormor, som dessvärre gick bort på julafton 2009
*Jag är fruktansvärt snål & lat (något som inte alltid går ihop)
* Jag älskar fantasyböcker, Twilight är solklar favorit, har böckerna på tre språk
* Jag älskar dokumentärer
* Min högsta önskan är att få bli hemmafru.

Idag har världens sötaste lilla häst blivit friserad! Numera poserar Lotta i lugg och den förskräckliga "Elvis-locken" är dold. Fick börja med att rycka manen. Detta var (trots protester) ett nödvändigt ont, då den nedre delen av manen blivit väldigt nött av täcken, och den övre delen är lika tjock som på en islandshäst.

Men hon gör allt framsteg min lilla pärla! För två år sedan gick det åt fyra (!) personer för att rycka hennes man. Anna och Tobbe fick muta henne, jag höll henne (med både brems och kedja om jag inte missminner mig) och Maria ryckte.. Idag ryckte jag henne LÖS i stallgången. Jag ska inte påstå att hon gillade det, hon slänger en del med huvudet och på slutet hade hon lite svårt att stå still. Men åndå! Är jättestolt över min lilla mes :)

Som inte det vore nog så överlevde Lotta att bli tömkörd i ridhuset samtidigt som en från grannstallet var där inne och körde sin ponny. Nu kan det tyckas vara föga märkvärdigt, men Lotta gillar INTE små ponnyer, speciellt inte små ponnyer med vagnar, men idag brydde hon sig inte alls om Sandeman utan tuffade snällt på.

Imorgon blir det ytterligare en tömkörningsdag (tredje dagen på rad) och Andreas ska ge henne en ny omgång med vintersäkra Guccis. Hon är alldeles för lång i fötterna för att man ska kunna rida henne ordentligt nu ändå, och variation är ju alltid bra.

Ibland undrar jag helt seriöst om jag inte har någon lättare liten rubbning av mitt mentala förstånd. Jag älskar att köpa saker till lägenheten, vissa saker är roligare än andra. Själv värderar jag prydnadssaker högre än underlakan och gardiner. Ljuslyktor ligger också extra varmt om hjärtat. Men något som ligger ännu lite varmare om hjärtat är handtvål och sköljmedel (ja, alldeles på riktigt). Jag vet inte riktigt varför, för att det luktar gott? För att det känns vuxet och ansvarsfullt att köpa sin egen tvål? Igår när vi var på City-Gross fick jag till min stora lycka köpa både tvål och sköljmedel (till min stora olycka fanns det bara tre sköljmedelsdofter att välja på). Så om någon annan är lika mentalt rubbad som jag och gillar att köpa tvål så kan jag tipsa om Palmolive - black orchid (stavningen något oklar), den luktar enligt min mentalt rubbade näsa väldigt gott (dessutom extrapris).
Fast nu ljög jag nog lite, orkideér ligger fruktansvärt varmt om hjärtat (men Tobbe har satt totalförbud för att inhandla flera)- Vi har i dagsläget 9 orkideér fördelat i fyra fönster, och jag skulle med glädje knö in ytterligare nio stycken (vilket jag har vissa planer på att göra, men det vet inte Tobbe om). Jag jobbar på en ursäkt för att få köpa nya orkideér nämligen, ALLA mina har börjat tappa sina knoppar och bladen gulnar, ALLA. Vet inte vad det beror på, de vattnas så som de alltid har gjort och får speciell näring (som jag bara köpte för att flaskan var så söt). hmm... Jag kanske inte älskar dem tillräckligt mycket?

Jag ska nog varna redan här och nu för att det här kommer att bli ett jävligt bittert inlägg och att jag troligtvis även kommer skjuta mig i fötterna, kasta sten i glasskåpet, skita i det blå skåpet och upprepa mig.

 

Igår var det nyårsafton (om nu någon har missat?) En fruktansvärt överskattad dag. En dag som bland många, fler än vad jag trodde igår använder som ursäkt för att få supa skallen av sig.

Igår var jag på mitt livs första (och sista) hemmafest och således även mitt livs första (och sista) nyårsfest.  Enda anledningen till att vi åkte var för att Tobbe ville träffa lite gamla kompisar, och då följer jag gärna med. men ingen av oss två hade anat att det skulle vara SÅ mycket folk och att folk skulle vara SÅ fulla. Nu var inte alla stupfulla, men många var ju fulla, det märktes. Vi satt mest tysta i ett hörn och kände oss bortkomna. Nu i efterhand känns det mest som en mardröm faktiskt. Vi kände ju få av de som var på festen, vilket jag tyckte kändes väldigt jobbigt (och att ALLA andra tjejer utom jag och en till inte hade klänning).

Det var väl egentligen inte så farligt före tolvslaget, men vid tolvslaget.

1. Fruktansvärt fulla människor, det var som om någon bara tryckte på en knapp, och vips vart alla jättefulla.

2. Sedan skulle dessa onyktra människor hantera raketer. Nu hände visserligen inte någon olycka, men ändå. Man ska inte hantera sådana saker när man har druckit, speciellt inte om alla runt omkring är onyktra.

 

Jag vart så äcklad rent utsagt av hela situationen (trots att folket i nyktert tillstånd är trevligt). Jag var kanske bara för nykter för att se allt som kunde gå fel i situationen? Jag vet inte. Vill inte veta. Vill bara slippa situationen i fortsättningen.

Jag vart så äcklad att jag inte ens ville öppna något att skåla i, allt jag kunde tänka på just där och då var hur jag ville där ifrån. Det vart liksom för mycket för mig att ta in på en och samma gång tror jag. 

Direkt efter tolvslaget så åkte vi hem och Tobbe diskade. Måste säga att det var väldigt skönt att inte vakna bakfull, att få gå upp och inte ha något att städa undan från förra året.

 

Fastän att gårdagen var något jag aldrig mer vill uppleva så måste jag ändå säga att jag förstår att folk väljer att supa till det (även att ursäkten att det är nyår är lite löjlig). Men av det jag läste på min facebook igårkvll så var folk "tvugna" att supa, bara för att  det var nyår. Stackars jävlar. Men det är nog så att jag inte är någon partypingla direkt, har aldrig varit och kommer aldrig att vara. Visserligen älskar jag att gå till kåren, men hur ofta då? två gånger per termin? 

 

Något jag däremot förstår mig ännu mindre på än det där med att supa på nyår måste vara alla smällare och raketer. Visst, jag tycker det är fint. Men fy fan för alla som skjuter veckan innan nyår. Och alla stackars djur som far illa av skiten. Och TÄNK på alla pengar som man smäller av, det är ju helt sinnessjukt! det handlas ju för helt ofantliga summor! Tänk om man lagt de pengarna på något som gick till något bra? Rädda Barnen, Barncancerfonden, Hjärt- och lungfonden? WWF? Men nej då, de pengarna läggs på skit rent utsagt.

 

Nä, nästa nyår ska vi ta in på hotell med spa och bara ha det mysigt, sååå mycket mer värt än att supa.

 

Jag har aldrig varit så mycket för att supa, inte Tobbe heller. Den där "supakulturen" är så långt ifrån vårt liv, vi umgås inte heller med folk som lever i supakulturen, så det kanske också bidrar till hur jag uppfattade situationen igår? Nu har jag i alla fall testat att gå på fest, och jag behöver inte testa det igen, tack och lov.

 

Jag har grunnat på gårdagen hela dagen och jag kommer liksom inte någonstans. Jag köper att folk vill smälla smällare och supa. Men jag kan liksom inte förstå varför. "Vad" är det som gör att jag inte gillar att supa medans andra gillar det? Hur jag än vrider och vänder på det så kan jag inte se hur jag på något sätt skulle ha gillat situationen. Jag förstår att folk gillar att ha fester, så det kanske bara är så att jag inte förstår just den biten för att jag är så socialt handikappad?

Hur som helst resulterade gårdagen i ett löfte om att tänka till en extra gång innan jag ska dricka och fråga mig själv om det verkligen är värt det.

 

Man ser så många när man är ute som inte kan hantera alkoholen, och detsamma gäller mig. När jag går ut (främst med Hanna) så triggar vi varandra, jag tänker att jag har koll på situationen och att "en till kan inte skada". Så länge folk inte ifrågasätter hur mycket jag dricker så tycker jag inte att jag dricker för mycket, och så länge någon bjuder så tackar jag inte nej. Av ren jävla snålhet (kommer man från småland så gör man).

Så om folk tycker det är så roligt att supa på nyår som jagtycker det är att festa på kåren med Hanna så förstår jag att de gör det.

Men jag har flertalet personer på min facebook som super flera dagar i veckan (och som är bakfulla lika många dagar som de är fulla) och hur fan kan ett gift för kroppen vara värt det? Jag blir bara äcklad av det, men ändå tar jag inte bort dem. Jag tror nästan jag har kvar dem på facebook för att avskräcka mig själv från att dricka (uppenbarligen funkar det med tanke på att jag dricker väldigt sällan).

Jag vill lära mig att hantera alkoholen bättre när jag väl är full (och många förutom jag behöver VERKLIGEN lära sig det).

 

Det är nog bara så, hur trevliga okända människor än må vara, så är okända människor (speciellet många människor) inte min grej, Jag har nog en annorlunda syn på alkohol jämfört med de människor som super och festar. Det är inte min grej, och jag borde inte hänga upp mig så mycket på det, men jag vart nog mer chockad av hela nyårsfestsituationen än vad jag trodde att jag skulle bli. Det var nog en nyttig upplevelse, om än chokerande för mig att se en fest med egna ögon. Nu har jag testat, och jag behöver inte testa igen, men andra får gärna festa hur mycket de vill - bara jag inte "behöver" vara med :) 

En gång bokmal ALLTID bokmal.