Det är fler dagar nu som jag väljer att låta henne stå och "bara vara häst". Och visst, det är säkerligen på gott och ont, men jag tycker inte att hon tappat varken muskler eller kondis (det är det bara jag som gör :P ), men hon får inte stå för mycket heller... Svår balansgång det där, med vad som är lagom mycket vila och inte... Hur som helst (med handen på hjärtat) så tycker jag att jag ju mindre jag rider utvecklas mer och mer. Jag tar inte längre för givet att det alltid ska gå bra, och blir inte heller (lika ) besviken när det inte går bra. Innan när det inte fungerade blev jag vansinnig på mig själv och ibland även sur på Lotta när jag visste precis vad jag ville men att det gång på gång inte fungerade (givetvis för att jag gjorde fel). Men på den tiden kunde jag inte ta eller inte se det, jag hade fruktansvärt svårt att erkänna att jag gjorde fel, det betydde i mina ögon att jag var dålig, helt värdelös. Så ser jag inte på det idag över huvud taget. Fungerar det inte så visst, jag blir trött på mig själv, men mitt tålamod för Lotta tar inte längre slut. Ibland är det till och med så att jag blir glad när det inte rikigt fungerar, för då får jag ett "konkret svar" på att något inte fungerar. Men framför allt, jag får en chans att rätta till mina fel, en chans att lära mig något nytt.