4 år med Lotta

Idag är det 4 år sedan min underbara lilla Lotta äntligen hamnade i vår ägo. helt galet vad tiden går fort ibland. På ett sätt känns det som att hon har funnits i mitt liv sedan urminnes tider, min bästa vän. Men på ett annat sätt känns det ju även som att de här fyra åren har svischat förbi utav bara farten. Konstig känsla.
Men hon är i alla fall vår, och det ska hon vara livet ut, inget snack om saken. En häst och bästa vän är ett åtagande som icke-hästfolk inte riktigt förstår sig på. Det är helt underbart och jävligt mycket slit. En berg- och dalbana både för sinnet och plånboken. Men hur man än vrider och vänder på det så är det i slutändan alltid värt varenda krona.
Jag är så oerhört tacksam för att Helena för snart fem år sedan frågade om jag inte ville testa hennes lilla fux med det löjliga namnet. Och såhär i efterhand kunde det inte ha blivit bättre. Min ridning har tagit större steg framåt än vad jag hade vågat hoppas på. Större kliv framåt än vad den med säkerhet skulle ha gjort på någon annan av "mina" tidigare hästar. Inte för att det inte var roliga hästar, utan för att Lotta är så mycket mer speciell för mig än vad någon av dem varit eller kommer att bli.
Jag har insett att "rida bra" inte längre betyder att jag med en jävla tur kan göra lite svårare rörelser, eller att ett vettigt mål inte är att rida med kandar. Jag har tack vare Lotta fått nya mål med min ridning; att kunna rida med så små synliga hjälper som möjligt och att använda så lite remmar och skit som möjligt på hästen. Hon har visat mig en helt ny värld.
Vi har gått från att rida med en tajt achennosgrimma, till att enbart rida med en remontnosgrimma, inget bett, ingen skit. Överallt, i dressyren, i hoppningen, i skogen. Jag har sedan jag slutade träna för tränare insett att Lotta är den bästa tränaren. Och framför allt har jag insett vikten av god grundridning och hur mycket av sina egna fel man kan manipulera bort med ett bett i munnen. Jag får göra om, göra rätt flera gånger varje gång jag rider henne istället för att jag korrigerar henne till att göra rätt när jag gör helt fel. Och responsen man får från henne när man gör rätt är magisk! Att rätt som det är verkligen få känna hur hon sätter sig, lyfter mig och bär sig själv, utan något bett med stöd, tja, utan mig över huvud taget. Det är de där 20-30 metrarna här och där som gör det så speciellt. Jag kan inte ens sätta ord på det.Det närmsta jag kan komma är magisk
I love you more than words can say
 
 
 


POSTAD AV: Anonym

2012-11-05 @ 21:40:41 | http://benzie.blogg.se

Håller helt klart med dig att grovfodret är det viktigaste och kan man bör man utfodra mer av det och mindre kraft :) Sedan har jag full förståelse för i år har det vart höbrist i alla fall i dalarna på grund av allt regn och därav har det vart svårt att få tag i ett bra grovfoder :) och därför kan man behöva kompletera med en del kraft, eller som i mitt fall har en häst som är väldigt svår att hålla i gott hull:)

POSTAD AV: molly - jmphoto ♥

2012-11-07 @ 18:15:14 | http://jmphoto.webblogg.se

Vilken fin pålle! ^^

KOMMENTERA INLÄGGET

Namn

E-postadress (publiceras ej)

URL/Bloggadress

Kommentar