Idag har jag för första gången sedan i slutet av juni ångest. Jag vet inte helt säkert vad den beror på, men jag har mina aningar. Det är för jobbigt att rota i det för att jag ska vilja ta reda på varför jag mår som jag mår. Men med tanke på min historia antar jag att jag ska vara glad att jag klarat mig utan ångest så länge som jag gjort. Nästan 4 månader utan ångestkänslor är rekord för mig. Det är helt nytt, och så skönt att jag trodde jag blivit fri från all min ångest. Men det har jag inte. Det började igår eftermiddag och har sedan bara eskalerat. Jag vet inte vart jag ska ta vägen, vart jag ska göra av alla jobbiga tankar som jag inte vill tänka. Jag koncentrerar mig för att inte tänka på dem, men det slutar likadant hela tiden. Jag tänker på dem och får sådan ångest att jag inte vet vart jag ska ta vägen, vart jag ska göra av allt det jobbiga. Nu har jag nog inget annat val än att ta en tablett så jag kan släppa allt. Innan jag tar itu med det här så måste jag ta mig igenom tentaperioden. Mest av allt just nu önskar jag att jag kunde skita i allt och åka hem till Lotta. Men det kan jag inte. Inte på fyra veckor. Och jag vet helt ärligt inte hur jag ska klara det. Jag vill inte vara ifrån henne. Aldrig. Inte en endaste sekund, jag vill vara hos henne jämt.
Jag hade förträngt hur jobbig ångesten var. Känslan av att känna sig värdelös, otillräcklig på så många plan. Att inte ens kunna förmå sig att komma upp ur sängen på morgonen och att inte kunna äta. Att vara hungrig, men när maten kommer fram blir man bara äcklad och känner sig mätt, bara genom att titta på den.
Det värsta med att ångesten kommerjust nu är att det inte är tentaångest. Det är bara vanlig jävla ångest. Jag borde verkligen söka hjälp. Jag borde sökt hjälp för flera år sedan, när ångesten började. Men det gjorde jag inte, för jag trodde att jag kunde hantera den. Men icke. Istället blev den bara värre med åren. Från början var det mest bara jobbiga tankar när jag skulle gå och lägga mig, dessa blev senare till mardrömmar. Och nu har jag ångest även när det är ljust ute. Så jag kan ju inte påstå att det är någon positiv utveckling.
Jag borde söka hjälp. Men vart vänder man sig? Jag vill inte prata med någon som ska sitta och döma mig, bilda sig en uppfattning, för jag tvivlar på att folk är helt objektiva, även om nu detta skulle vara deras jobb. Jag önskar att jag bara kunde ringa ett samtal och få ett recept på ångestdämpande, utan att behöva prata med någon ansikte mot ansikte. Men jag tvivlar på att det kommer att hända.
Jag är rädd för den eventuella väntetiden om jag söker hjälp. Det är nu, idag jag vill ha hjälp inte om en månad, då hoppar jag hellre över det. Jag är rädd för allt som är jobbigt, därför går jag hellre runt och mår dåligt än att börja leta efter roten till allt ont. Jag är dessutom inte beredd att träffa någon om det skulle kosta pengar (vilket jag antar att det gör). Varför ska jag lägga ut en massa pengar som jag egentligen inte har på något som kanske inte hjälper? Och det jag är mest rädd för är att de inte ska lyssna, inte ta mig på allvar.
Vet egentligen inte om jag borde skrivit det här. Men det är min blogg, jag skriver vad jag vill. Och idag behövde jag få skriva av mig, för jag vill verkligen inte ösa all min skit på Tobbe. Han ställe ralltid upp för mig och finns alltid där när jag behöver honom. <3
PERMALINK |
|
2012-10-11 @ 09:14:00
POSTAD AV: Maria
Gumman, du måste verkligen ta tag i detta nu. Du måste våga lita på någon, tillåta dig själv att lita på någon. Ett tips är att gå till skolhälsan i studenternas. De är verkligen kanon. De dömer ingen. Jag som går till socionom och ska själv ta hand om människor, går och pratar med dem - ingen har dömt mig. Allt handlar om att ge sig själv en chans till att vara mänsklig och våga vara svag. Ångest är farligt i längden och att prata om vad som händer när man får en ångest-attack är rätt skönt. Man får hjälp att reda ut sina tankar och få nya perspektiv på saker å ting. Hjälp att förstå varför man får en sådan ångest etc. Ångesten kan förstör så mycket inom en. Det är något som jag själv erfarit.
Det är du som är hindret för att må bra fullt ut, ingen annan. Förändring börjar hos sig själv. Jag vet hur det är att vilja ta den enkla vägen ut, men idag är jag tacksam att jag valde den hårda och tuffa vägen - den gjorde mig starkare! Du och jag har samma blod, släkt ju, och därför vet jag att du kan om du bara vill. Du är lika envis som jag! Säger inte att det kommer bli lätt.
Jag tror på dig att du kan hoppa över hindret och att du en dag kan säga "FuckU ångest" etc. :)
Du måste bara tro på dig själv, lika mycket som jag, Tobbe och dina vänner tror på dig! Du är värd att må bra :)
KRAM :)
