Det har varit en jobbig vecka. Min fina prinsessa har varit dålig, riktigt dålig.

I onsdags kväll ringde mamma till mig och sa att Lotta hade kolik, hon såg ut som en uppblåst ballong, tarmarna stod stilla, hon hade inte bajsat och saknade aptit. Dessutom så hade hon inte ätit upp sin frukost och inte rört sitt lunchhö vilket är väldigt olikt henne. Men tack vare promenader och en rektal salva, typ laxeringsmedel så kom hon i gång igen. I torsdags morse var hon dålig igen, bara stod och hängde, låg ned och skrapade med framhovarna och var allmänt dålig. Veterinären kom. Kolik på grund av vårat hö. Vi har haft väldigt mjukt hö, typ "ängshö" med tunna tunna grässtrå, som de flesta hästar brukar älska! Men på grund av de fina stråna var strukturen på höet så dålig att magen inte producerade tillräckligt med magsaft och där av koliken. Vi verkade inte vara det första fallet med denna typ av kolik, även om jag inte har hört talats om något liknande tidigare. Lotta fick i alla fall kramplösande dropp och en spruta med B-vitamin.

Efter många promenader och lite mer laxermedelskräm så blev hon piggare och fick lite aptit! Dock så sa veterinären att det kunde ta ett par dagar för dem att bli bra igen, eftersom det tog ett tag för magen att komma igång som vanligt igen.

 

I fredags var hon dålig igen. Mamma fick åka från jobbet på morgonen då hon bara låg ner och skrapade med hovarna. Tarmarna stod helt stilla. Men efter lite healing (ja, jag tror på healing) och promenad kom de igång igen. Dock pratade mamma med vet. och ringde sedan till mig, och för att vet. skulle komma krävdes att Lotta i princip låg döende.

 

kl 14.00 låg hon mer eller mindre döende.När jag var klar hos kiropraktorn i Vetlanda lite efter 14 skickade jag ett sms till mamma och frågade hur Lotta mådde. Mamma ringde upp med en gång och sa att veterinären var på väg. Hon bara låg ner och var helt lugn (vilket de kan vara när kroppen börjat förgifta sig själv). Sedan började mamma gråta, då gick det upp för mig hur illa det verkligen var.

Bilen gick jävligt fort från Vetlanda till Hultsfred. Jag minns inte så mycket av resan, bara att jag hann tänka fruktansvärt mycket och att jag hade konstant hjärtklappning. Tobbe hann inte ens stänga av motorn innan jag slände mig ur bilen och rusade in i stallet. Där möttes jag av en eländig Lotta och ledsen mamma.

 

Men hon var inte död och det var vad som räknades. Jag minns att jag darrade som ett asplöv, men jag minns inte så mycket av vad veterinären sa. Lotta stod i alla fall upp och åt lite hö samtidigt som hon fick smärtstillande dropp.

Veterinären sa i alla fall att hon inte visste så mycket om prognosen, lika väl som hon blev bättre kunde hon bli sämre. Vi borde ställa iordning en transport - ifall hon blev minsta sämre var det bara att åka. Såhär på helgen är ju inte så många kliniker öppna, så det vi hade att välja på var Strömsholm eller Helsingborg - båda ca 30 mil bort. Vi skulle kolla över våra försäkringspapper, fundera över hur mycket pengar vi ville lägga ut på en så pass gammal häst innan det fick vara över. Det var hemskt.

 

Jag promenerade i alla fall med henne kl 16.00 i fredags, hon blev lite piggare och var lite mer intresserad av maten. Kl 19.00 var vi uppe igen, då var hon ännu lite piggare och hade bajsat men hon var väldigt huggig så fort man nuddade magen för att lyssna på tarmarna.

Kl 22 var jag uppe med mamma för ännu en promenad och 01 var jag i stallet med Tobbe. Då var hon piggare och lite mer intresserad av vad som hände runt omkring henne. Hon hade till och med legat ner ett litet tag.

 

I lördags morse var jag i stallet kl 7 med mamma. Lotta var piggare och mycket upprörd över att hon minsann inte fick någon frukosthink vilket var ett gott tecken. Allt eftersom dagen gick blev hon piggare och verkade ha mindre ont, så hon fick spendera 3 timmar i hagen med mycket täcken på. Det smärtstillande droppet hade verkat med full effekt fram till midnatt och därefter avtagit i styrka så vi var spända på hur hon skulle bete sig när det var ute ur systemet då vi trodde att hon skulle bli sämre igen. Sista checken i stallet var avklarad kl 24 i lördags, då hade hon ätit 8 kg hö, utspritt på 7 mål under dagen och blev bara piggare.

 

Söndagsmorgonen tog mamma själv, då var hon återigen upprörd över avsaknaden av morgonhink och hon hade både ätit upp allt hö, bajsat, kissat och druckit. Under söndagen verkade det som att smärtorna avtagit, för magen knorrade fint och vi fick både borsta, lyssna och ta på den utan protester. Nästa steg nu är att hon om ett par dagar ska få börja äta müsli igen, vilket jag är lite orolig för.

Men hon borde ha goda prognoser för att bli helt bra igen. Hon äter inte mycket kraftfoder, hon är vid god vigör för sin ålder samt att hon senaste året ätit ur SMHN så hon har haft en jämn tillgång på stråfoder under dygnet.

 

Däremot borde vi åka och få tänderna kollade på henne, för de är aldrig kollade "på riktigt". Utan bara kollade vid vaccination för 3 & 4 år sedan för att se så det inte var något akut. Då sade vet att det såg bra ut, inga bettskador bortsett från ett litet, äldre nyp i ena kinden och i övrigt fin trut, så vi behövde inte kolla henne igen om vi inte trodde att något var konstigt. Men nu är det nog dags... I söndags em var hon i alla fall så pass pigg och hade varit det så pass länge att jag kände att jag kunde åka hem, visst är det jobbigt att inte vara hos henne fastän att hon är bättre - resan är ju inte över än. Men med dagliga uppdateringar av mamma och stallpersonal så känns det ändå ok.

countmeamongyoursaints