När vi kom till Bjärkhult måndag vecka 33 så hade det nästan värsta tänkbara hänt min häst. Hon har fått tillbaka en del knölar på ryggen. Visst, det kunde ju varit mycket värre, kolik, hälta, brutna ben m.m. Men det här är jobbigt, för det har hänt innan. Sommaren 2008 så hade Lotta en dag en stor knöl på ryggen när vi skulle rida, troligtvid från ett insektsbett. Men den ömmade inte så efter mycket om och men så red vi och knölen började att ändra form. Den flöt ut och blev plattare, så alla trodde att den var påväg att försvinna. Men nej då, hösten 2008 kom det fler knölar på ryggen, vi fick rådet att fortsätta att rida men att lägga en pad under sadeln med hål för knölarna. Så givetvis gjorde vi det. Men det hjälpte inte, den första knölen började att tappa päls och fick som ett lock av död hud.

Då ringde vi veterinären. Han kom och skar bort locket på den stora knölen och där under var det fyllt med var. Bettet var fortfarande den grundliga orsaken till knölen, men att trycket från sadeln tillsammans med svett och smuts orsakat locket. Så efter detta väntade ett långt ridförbud tills allt hade läkt. Det blev 4 månaders tömkörning.

Men lagom till sommarbetet så försvann knölarna och Lotta sattes igång igen. Allt var frid och fröjd tills vi kom tillbaka från sommarbetet. Inte nog med att Lotta blev halt, knölarna kom tillbaka.

Denna gång fick vi råd från annat håll. Vår IR-terapeut sa åt oss att tvätta med såpvatten. Sagt och gjort, och efter två veckor var knölarna borta och har inte setts till förens nu...

I måndags var ärret efter den första knölen stort och svullet... Vad gör man? Nu när äntligen allt med ridningen verkligen börjat att släppa... Då får man gå över till att rida barbacka. Jag har väl egentligen inget emot att rida barbacka, bortsett från att jag inte orkar lika mycket och inte riktigt känner att jag törs pusha på som vanligt och skapa tryck i henne. Men mamma. Hon vill (kan) inte rida barbacka på Lotta, så det betyder att hon motioneras minimalt i veckorna tills knölarna är borta. I lördags v. 33 så hade de krympt lite, man kunde nu urskilja tre lite mindre knölar istället för en enda stor, och det är ju bra, men det är så jävla ledsamt. Det känns som om vi aldrig kommer att bli av med problemen.

Föregående gången knölarna uppenbarade sig så kom det en hästkiropraktor till stallet som fick titta på knölarna och min sadel. Sadeln var utprovad av en sadelprovare och vår stallchef och många andra "kunniga" personer hade tittat på sadeln gång på gång och predikat om hur jävla bra sadeln låg. Men inte kiropraktorn, han såg direkt hur den tryckte på knölarna, trots olika paddar. Hade de andra som tittat på sadeln stått och ljugit mig rätt upp i ansiktet, eller var de bara okunniga?

När vi efter två-tre veckor bytte sadel så försvann knölarna med en gång. Ska detta då betyda att min sadel ännu en gång inte passar min fina lilla dam? Tanken ha rväl slagit mig under sommaren eftersom att hon har satt så himla mycket muskler, men en ny sadel kostar ändå rätt mycket pengar, så man vill ju egentliegn inte byta den...

Knölarna borde inte komma tillbaka, inte så länge de får läka utan sadel och bli tvättade väl?

Känns sådär lagom kul att de kom tillbaka nu, nu när Lotta ska hem från sommarbetet. En ridtur på 2-2,5 timmar barbacka ser jag väl kanske inte jättemycket fram emot. Vill inte behöva köra henne eftersom att hon kan vara svårlastad och jag blir så jäkla nipprig och rädd för att hon eller jag ska skada oss vid lastningen.. Kommer att gå som om jag vore direkt hämtad ur någon jäkla spagettiwestern efter den ridturen...

Jaja. Skit samma med alla knölar och sånt, så länga Lotta mår bra så får hon vara hur jäkla bubblig som helst på kroppen. Jag älskar henne no matter what.

Lite hårbottenmassage är ju aldrig fel :)

Visst har hon biffat till sig lite i sommar (de två understa bilderna) eller är det bara jag som inbillar mig det för att jag vill att det ska vara så?