Men hur som helst kände jag inte riktigt att jag fick någon framåtbjudning, men när jag ökade henne så tappade vi bakbenen och när jag kortade henne hade hon en tendens till att tappa lite energi och bitvis tappade jag känslan i handen. När hon inte går fram blir jag lite frustrerad och vill rida henne framåt, ha ett lite friskare grundtempo, men det kändes som att jag liksom fick jaga upp henne i det tempot och sedan började jag att korta bitvis. Men när jag liksom smyger in kortningen såblir hon lätt lite stark och tung i handen, liksom bara går och "segdrar" vilket bidrar till att baken hamnar 3 km efter frammen. Och när jag gör en tylig kortning (arbetstrav till samlad eller liknande) så slår hon givetvid ifrån eftersom att det blir jobbigt. Men ger jag henne något varv så släpper det. Men jag vet liksom inte vad som är bäst? Att hon tappar baken men har kvar formen eller tappar formen o har kvar baken. Glöm det där btw, det säger sig själv, ha med baken o tappa formen är bäst. Problemet löst, nu ska jag bara komma ihåg det till nästa gång. Nästa problem blir ju då när jag ska hålla kvar ett stöd åt henne för att kunna bibehålla energin i baken - jag får inte bli stark.

Jaja, det är mycket med det jordiska. Ska försöka få tag i Agneta som hjälpt oss med Lotta o boka in några turer nästa vecka, så jag kan få lite hjälp att komma igång :) Svårare än så är det inte. Men det blir ju lätt att man sitter och fisrider när man själv inte orkar. Men sålänge man vet om sina fel så tycker jag inte det gör så mycket, och kan man sedan erkänna att felet ligger hos ryttaren (vilket det alltid gör, iaf 99% av gångerna) så har man kommit långt med sin ridning :).