Jag vet ju att det blir såhär! Men ändå kan jag inte göra något åt det. Plötsligt så står jag bara där med ett fint psykbryt och "jag vill inte leva längre"-tankar.

Har haft de här problemen sen jag var 12 år, men med tiden som jag växt upp har de ändrat karaktär. Men jag har aldrig växt ifrån dem och kommer nog inte heller att göra. Jag har som det så fint heter "lärt mig att leva med dem". Ingen ska behöva lära sig att leva med sånna problem! Alla ska få hjälp. Nu låter det som om jag aldrig varit erbjuden hjälp, men det har jag. Många gånger om. Folk har erbjudit/ hotat med att ringa och boka tid, eller rätt och slätt släpa dit mig. Men jag har aldrig vågat. Löjligt, right? Jag lever i den fina tron att alla människor är beräknande och har en jävla massa åsikter och dömmer mig, även de som är utbildade till att lyssna på och lösa andras problem.

Mina ticks som vi så fint kan kalla dem är dock inte lika självdestruktiva som de en gång har varit, men de är fortfarande inte bra. Jag har istället en jäkla massa ticks för mig vad gäller mat. Jag räknar kalorier, läser innehållsförteckningar och oroar mig en jävla massa. Visst, nu tycker ni säkert att jag är dum i huvudet, för det är väl inte konstigt att göra sånt? Nej kanske inte till en viss gräns. Men när man ständigt tänker på det, när hela dagen är förstörd om just det man vill handla i affären inte finns? Då är det inte så jäkla rockigt längre.

Bortsett från mina ticks om att läsa/räkna innehåll så har jag ticks när jag äter. Jag kan snudd på aldrig äta upp det jag tar till mig, osvsett portionens storlek. Tar jag två mackor så lämnar jag två halva, tar jag en macka så lämnar jag minst en kant. Trots att jag kanske fortfarande är hungrig.

Jag kan helt enkelt inte tillåta mig själv att vara så girig att jag äter upp all mat. I början när jag fick ticksen så var det chill, för jag åt väldigt mycket. Men det gör jag inte längre. Jag äter knappt ens en "vanlig" portion längre.

Det sjuka med det hela är att jag känner mig stolt när jag kan säga till mig själv att jag inte får äta mer. Fastän att jag kanske borde.

Vet egentligen inte om jag gör något direkt för att hindra det, jag tycker att jag är tjock, oavsett vad andra tycker om mig. När jag ser mig själv i spegeln så ser jag inget annat än ett fetto.

Jag har aldrig haft några vettiga kroppsideal. Jag har alltid velat vara anorektiskt smal. Helt eneklt så tycket jag inte det är fint med kurvor, jag HATAR mina kurvor, de består endast av FETT. Nu har jag dock kanske kommit ifrån size 0, men drömmen är att vara max stl 34. Att vara så smal så nyckelbenen syns, så bröstbenet syns, revbenen syns, magen är platt, inga kärlekshandtag och ha så smala ben att de verkligen inte "går ihop" när man står upp. (I princip skulle jag vilja ha Kissies kropp, fast inte de där jäkla brösten). Men som om det faktiskt kommer att hända utan att jag fettsuger mig eller svälter mig själv till döds? Skulle inte tro det.

På sista tiden har jag märkt att ticksen blivit värre... Jag är manisk med att läsa innehåll och liknande, jag kan liksom inte ens äta en hel frukt längre? Äter jag upp det jag tagit åt mig så får jag ångest. Äter jag skräpmat så får jag (med handen på hjärtat otäckt nog) dödsångest... Jag skulle hellre slänga mig framför tåget än erkänna för någon att jag ätit skräpmat eller ätit upp det jag tagit åt mig.

Idag är verkligen en sån dag... Jag har ätit en halv pan-pizza och en tredjedels kebabtallrik...  Jag skulle kunna skjuta mig själv.

Jag tänker helt ärligt och väldigt allvarligt inte åka till Gotland v.32 under förutsättning att jag inte går ner minst en storlek. ALDRIG att jag visar mig i bikini för någon i Tobbes familj så som jag ser ut nu. A L D R I G(och då ska tilläggas att jag redan gått ner 5 kg sen i vintras...)

Så. Nu har jag avslöjat en av mina mörkaste hemligheter och det känns inte mkt bättre alls.