Och hör och häpna, men alla tre sadlarna låg faktiskt BRA. Meg tyckte att KenTauren ev. skulle upp 1 cm i framkant, eftersom att kåporna är bakskurna, Henri de Revel sadeln var knappt 1 stl för stor i bommen (inte för att den på något sätt låg illa, men en liiiite liiite smalare bom skulle ligga ÄNNU bättre) och helt klart bäst var Wellington Elite. Det bådar väl gott för mamma eftersom att jag personligen tycker det är en helt underbar sadel som man sitter som en smäck i. Jag tyckte i och för sig väldigt mycket om KenTauren med...

Slutsatsen av det här var att jag faktiskt har koll, mer koll än vad jag tror, så pass att Meg säger att hon är säker på att jag gör rätt val när vi väl ska välja sadel, mycket skönt att höra!

Jag skulle jogga Lotta ett kort tag med KenTauren med så att hon var varm så att mamma skulle kunna provrida den, för det är viktigare att den passar henne, viktigareän att den passar mig.

Men iaf, jag gick upp på utebanan med mitt bettlösa träns och där var Meg. Och hon blev jätteglad när hon såg Lottas nya träns. Och ännu gladare när hon såg hur bra hon gick! Hon gillade bettlösningen så mycket att den kommer att vara med i nästkommande nyhetsbrev från Megasus.

Lotta trivs verkligen JÄTTEBRA på det bettlösa. Visst, när hon tänder till och tar sats så är det svårare för mig att rida henne, men det kommer, jag har ju trots allt inteens använt tränset 5 gånger ännu.

Efter ca 10 min skritt började hon stånka på bra, och när jag sedan hade galopperat så var hon RIKTIGT bra. Jag hade verkligen minimalt med kontakt men ändå bar hon sig så grymt bra och gick över ryggen. När jag sedan red lätt i traven och saktade ner min lättridning så gjorde även Lotta det med sin takt, men istället för att hon bara "dog" så satte hon under sig mer och mer och blev högre formen.

Finaste PottaLotta!