Jag har alltid ansett mig vara ganska vältränad. Sedan det att jag flyttade hemifrån för två år sedan så kände jag ju själv att jag blev otränad och jag vet ju också att jag lagt på mig ett par  (enligt mig ganska många) kilo. Jag har inga problem med att rida 3-4 hästar per dag och därav har jag ansett mig vara vid god vigör. Men nu har jag insett den brutarla sanningen: Jag är fruktansvärt otränad. Visserligen så promenerade jag under perioder förra året, men det är ju inget jag har hållit fast vid.

Jag har alltid när jag ställt mig framför badrumsspegeln kunnat sträcka på mig och se "smal" ut. Men nu ser jag inte smal ut längre, jag har nu en degig liten mage och två riktigt fula kärlekshandtag som jag vill bli av med. Visserligen kan man ju köpa kläder som döljer sådant, men jag vill verkligen kunna ta på mig vad som helst och känna mig fin i det. Och den käcka sanningen? Jag kan inte göra det. Visserligen har jag väl börjat acceptera att jag inte har stl 36 längre, att 38 sitter bra. Men jag behöver väl inte nödvändigtvis gå ner en storlek för att bli nöjd. Jag tror inte ens att jag blir nöjd om jag går ner en storlek. Jag vill bli fast, inget äckligt sladdrigt fett, inget som dallrar när jag går, inga äckliga valkar jag känner av när jag sitter ner.

Igår började jag i alla fall träna, jag vet inte vart motivationen kom ifrån (antagligen för att jag ville slippa plugga en timme). Jag har nu i alla fall invigt mina Zumbaskivor och ska försöka följa deras "weightloss program". Tänker visserligen inte följa deras kostplan (som går in på att dricka 2,8 liter vatten per dag och äta lite), men jag ska försöka följa träningsplanen.

Får väl medge att det var för jävla jobbigt! Svetten bara rann, och när jag var klar så var det blött på golvet, väldigt mysigt. Jag har alltid ansett mig själv vara en duktig dansare, jag dansade jazzdans som liten och därefter magdans, och tja, min koordinationsförmåga har varit bra på de områdena i alla fall. Men det fick jag ju äta upp. Det kändes bara som att jag stod och flaxade med armar och ben istället för att dansa på sådär sexigt med höfterna som instruktörerna på dvdn gör.

Men jag tog mig igenom 45 minuter igår och 70 minuter idag. Det är jag stolt över, och det känns faktiskt som att jag lyckats sätta upp ett par mål med träningen (under förutsättning att jag fortsätter med Zumba) :1. Ta mig igenom ett pass utan att det gör ont i höften (löses av kiropraktor). 2. Ta mig igenom ett pass utan att behöva pausa för jag tror jag ska spy. 3. Få kläm på rörelserna så det blir lite mer "snärt" i dem = mer tid mellan stegen. 4.  Ta mig igenom någon av deras olika "planer". Inte nödvändigtvis i den ovan nämnda ordningen ska kanske tilläggas.

Slutmålet är sedan att bli nöjd och trivas med mig själv, vilket inte kommer att uppnås med zumba, utan förhoppningsvis med meditation, mindfulness och yoga. Att trivas med sig själv är så mycket mer än att trivas med sitt yttre, det inre är minst lika viktigt. Med tanke på att jag haft ångest och panikattacker sedan jag var 13 är det verkligen på tiden att jag börjar trivas med mig själv, för jag förtjänar faktiskt det, precis som att alla andra gör det med.

Att trivas med sig själv var mitt nyårslöfte till mig själv, jag ska kunna titta mig i spegeln på morgonen och gilla det jag ser, gilla vem jag är, vad jag står för och vad jag representerar. Och jag tycker faktiskt att jag kommit en bit på vägen. Jag kanske inte kommer att älska mig själv till nyår, men jag tror verkligen att jag i alla fall kommer att trivas med mig själv, kanske till och med trivas riktigt bra med mig själv. 

Men det återstår att se:)