R.I.P.
Igår såg jag som jag tidigare nämnde , att min förra häst Kenzo har gått ur tiden...
Jag och min mamma hade Kenzo på foder Dec -07 till och med Maj - 08. Då var jag alltså 16 år och hade ett jävla humör. Under den tid som jag hade Kenzo så hade jag även en till häst. Dec-jan hade jag fortfarande min första häst Birk och i februari klev Lotta in i mitt liv.
Det var egentligen bara en slump att vi fick tag på Kenzo. Vi visste att vi skulle lämna tillbaka Birk och ville inte bli hästlösa, så genom en tränare fick vi höra talas om Kenzo, vars ägare var gravid och ville bli avlastad.
Vi visste att han var stor, men inte riktigt hur stor. I stallet möttes vi av en jättehäst. Jaja tänkte vi, och när vi skulle rida så skämtade mamma "Och hur kommer man upp på en så här stor häst? Med stege eller?". Och jo... När vi skulle sitta upp så ställde de faktistk fram en stege som man fick klättra upp med. Det kommer jag aldrig att glömma.
Fyra veckor senare flyttade Kenzo in hos oss, men det var en mager häst som kom.... Det visade sig att hans bästis hade flyttat från stallet vilket hade lett till att han hade börjat matvägra....
På de här bilderna har jag haft Kenzo i 4 veckor, 4 veckor med 20 kg hö/dag samt 5 kg kraft (oja, han åt som en häst!). Men ni ser ändå hur tunn han är över bogarna, hur tunn överlinjen är samt hur mycket bakknäet och höftbenen sticker ut.
Han var ingen liten kille. Han var med lätthet över 180 cm, troligtvis ca 184-185 i mankhöjd, ni skulle bara ha varit med och hört hur alla småtjejer tystnade när Kenzo gick genom stallgången ;)
Som sagt, han var en stor kille!
Men han var gudomligt snäll, han stod verkligen ut med allt, även mitt humör. Jag erkänner att jag hade ett jävligt humör även mot hästarna på den tiden, jag hade inget tålamod över huvud taget, så om saker inte funkade i ridningen så hade jag svårt att vänta ut det. Om hästarna inte lyssnade så kunde jag mycket väl tjonga till dem med spöt en gång för att få tillbaka fokus. Jag kände många gånger att jag var tvungen, för en så stor häst får inte bli för tung eller tappa för mycket fokus. Dessvärre kunde jag tjonga till honom om han vart för mycket på tårna i skogen, han sprang bokstavligen baklänges om han inte fick sin vilja fram, men jag var aldrig rädd för honom.
Nu såhär i efterhand vet jag ju hur jävla fel det var att använda spöet för att få tillbaka fokus, det insåg jag när jag fick Lotta som blev arg när jag sa till henne. Men det var så jag var fostrad till att rida, ganska så "rakt på", inga krusiduller, hästarna skulle lyssna till varje pris, men man lyssnade sällan på dem.
En anledning till att vi skaffade Kenzo var att jag ville komma längre i dressyren, och enligt dåvarande ägaren så älskade dressyr och inte ville lulla i skogen. Riktigt så var det inte, han älskade att gå i skogen, springa fort och bralla.
Men jag lärde mig så oerhört mycket av Kenzo, han kunde verkligen allt, och på honom red jag seriebyten, byten i vartannat, bygen i varje, piruetter och piaff.
Nu när jag tittar tillbak på bilder från vår tid tillsammans så är jag ganska glad att jag inte hade honom längre, utan att vi fick Lotta istället. Kenzo var en fantastisk häst med ett hjärta av guld, men jag hade (har jag insett nu) inte rätt tränare, varken för mig eller hästen och jag kunde helt enkelt för lite. Han var ju jävligt dtor och jag var jävligt liten, vilket gjorde att jag red mycket med kroppen, jag överdrev hjälper och förhållningar.
Han var mjuk i sidorna och munnen, men aldrig "lätt" här ser man ur jag, för kung och fosterland får kämpa med sitsen för att hjälpa till (vilket inte hjälpte ett skit, jag borde bytt tränare istället).
Det var även Kenzo som jag startade min första lokala tävling med. Det var på hans hemmaanläggning och hans ägare körde oss. Vi red LB:1 och LA:1 och vann faktiskt bägge klasserna!
Där lämnade jag honom sedan, på transporten för att aldrig mer se honom igen. Men jag var nöjd med vad jag åstadkommit med honom, att jag fått honom så fin.
Jag blev tillfrågad att fortsätta rida honom typ 2 dagar/vecka och även tävla honom, men jag tackade nej. Det funkade inte eftersom att han stod ett par mil hemifrån.
Bara några veckor efter att vi skiljts åt blev vi uppringda av ägaren som sa att hon bestämt sig för att sälja.
Därefter hamnade Kenzo i Allingsås (tror jag) och där var han livet ut.
Kenzo (Napoleon - Flamingo)
1990 -2012
Min fina kille, jag kommer aldrig att glömma dig <3
POSTAD AV: JennyM
2012-05-24 @ 22:23:23 | http://jmdressyr.blogg.se/
SV: precis, det finns ju även bra anledningar till att använda kandaret också. En såå stor häst som du skrev om, eller en häst som behöver något extra att ta till för att den blir stark eller liknande.. Jag hade nog aldrig kunnat rida en häst på 184 utan att ha något extra att ta till hehe ;) Men roligt att du rider bettlöst nu då.. har aldrig gjort det, något hackamore har jag provat, men på min lille nu skulle jag inte våga prova det än hehe :)
POSTAD AV: Juliah
2012-05-30 @ 13:03:53 | http://whisperinghorses.blogg.se/
Sista bilden i detta inlägg, är det skolgalopp på den bilden. Ser väldigt mycket ut som det :)