Det har inte riktigt gått min väg den senaste tiden kan man väl säga. Och jag är nog jävligt stressad. Det finns många saker som stressar mig, men ingen som jag känner stressar mig speciellt mycket. Men många bäckar små....

Jag har sedan jag  flyttade till Jönköping 2010 haft (vad jag trott va) hjärtklappning ett par gånger per dag á 5-10 sekunder under tentaperioder, men jag har liksom inte brytt mig så mycket om det eftersom att det kommit i stressiga perioder och sedan försvunnit.

I söndags hade jag min omtenta, men hjärtklappningen kom inte för än i söndagskväll, när tentan var över. I måndags var det lugnt men i tisdags drog det igång. Jag fick mina besvär ungefär 20 gånger under dagen, vilket är lika mycket som jag brukar ha under en hel tentaperiod. Så efter en del nojande från Tobbe (jag har slutat noja mig över saker och ting, för det tjänar ju ändå ingenting till) gick jag med på att ringa vårdcentralen.

Så i onsdags fm efter att jag haft ca 20 "attacker" (eller vad man nu ska kalla det) i sängen så ringde jag. De kunde inte säga vad det var, annat än att det inte var hjärtklappning. Men de förstod att jag ville ha det utrett. Dessvärre hade de inga tider som passade för mig... Så vi kom överens om att jag skulle avvakta över helgen och om det blev värre fick jag kontakta akutvården. 

Jag ville ju gärna veta var det var för något så jag satte igång med att googla om vad det var, och svaret var hjärtarytmi. De allra flesta har det någon gång, men sålänge man inte mår dåligt, svimmar, blir trött av det så är det inte farligt (annat än att det känns jävligt obehagligt).

Känslan är något ut över det vanliga. Tänk er att ni åker över ett gupp med bilen som ni inte är beredda på eller att ni åker bergochdalbana. Ni vet känslan av hur det suger till i magen? Den får jag, fast över hjärtat.

Jag var stensäker på att det var hjärtklappning, men efter att ha känt på pulsen så fattade jag ju ock så att det rörde sig om en arytmi.

I vanliga fall låter hjärtat: Dunk.....Dunk.....Dunk.....Dunk.....Dunk

Mitt lät: Dunk..... Dunk..dunk............DUNK.....Dunk, ja ni fattar nog.

Hur som helst skulle vi till kiropraktorn i Vetlanda, och det blev bara värre och värre... De kraftiga hjärtslagen kom tätare och tätare, med upp till sju kraftiga slag i följd. Så jag ringde till sjukvårdsupplysningen (som inte finns i Jönköpings län, jävligt smart). Fick ringa tillbaka till vårdcentralen som tyckte att jag skulle uppsöka akutvården för att ta ett EKG.

Så min inplanerade oh väldigt efterlängtade tjejkväll med bio, middag och skitsnack byttes på fem minuter ut mot akutmottagningen på Ryhov med EKG, maskiner, undersökning och blodprov.

Läkaren och sjuksköterskan var i alla fall väldigt trevliga. Jag fick börja med att förklara hur det kändes i bröstet och sedan göra EKG, men det visade ingenting.

Läkaren förstod ju givetvis att jag ville veta vad det berodde på, och hon behövde inte säga att jag var stressad och behövde stressa mindre (för det sa jag själv). Och bara det att läkaren var i rummet gjorde mig lugnare och arytmin avtog. 

Stress kan påverka kroppen på många sätt och man måste vara uppmärksam och lyssna, inte bara köra på som jag har gjort, för det funkar inte i långa loppet. Det kanske funkar i en vecka, men inte i månader.

Det enda läkaren kunde konstatera var att jag hade en ovanligt tydlig sinusarytmi, vilket innebär att när jag andas in så slår hjärtat snabbare och när jag andas ut så slår det saktare.

Hur som helst hann jag inte ens komma ut från akuten innan det började igen. Men en remiss är skickade till vårdcentralen där det ska utredas, eventuellt med ytterligare ett EKG fast i 24 timmar.

Alla hjärtans dag var hemsk, jag noterade ca 150 "hjärthopp". Det är skitsvårt att sluta tänka på det. Men jag har också konstaterat att om jag är sysselsatt så tänker jag inte på det, och då kommer det inte heller några hopp. 

Hittills idag har jag inte haft ett enda (peppar, peppar, ta i trä).

Så om jag kan lyckas stressa ner lite i Jönköping så tror jag inte att de kommer hitta något på utredningen....

Aja, nu inbillar jag mig istället bröstsmärtor och hjärtattacker, vet inte riktigt vad som är värst.

Lång och rörig berättelse om min vistelse på akuten.

Varken spännande eller rolig.